Att läsa, eller att inte läsa på engelska.

Jag har ett dilemma. För några veckor sedan så var jag i en secondhandbutik och letade julklappar. Såklart så drog jag till bokhyllorna, och bestämde mig för att utnyttja erbjudandet 3 böcker för 20 kr. Två av böckerna blev julklappar, och en tog jag till mig själv; Emily Brontë - Wuthering heights. Jag hade inte läst boken, men den är ju en klassiker så någon dag ska jag väl ta tag i den, tänkte jag.
Nu så har julafton varit, och som vanligt så önskar jag mig inte så mycket annat än filmer och böcker. I år fick jag dessvärre inte någon av böckerna jag önskat mig, men jag fick ändå böcker.
Jane Austen - Emma, Kathryn Stockett - Niceville och...Emily Brontë - Svindlande höjder. Jag har nu två exemplar av samma bok, en på originalspråket och så en översättning på svenska. Nu är ju då frågan, ska jag läsa den på svenska eller engelska?
Jag älskar engelska och brukar ofta försöka att läsa böcker på engelska, om de är skrivna på engelska. Under mitt sista gymnasieår så läste jag Engelska C, och fick läsa en del lite äldre litteratur, och det fick mig att börja älska det lite äldre, engelska språket. Formuleringarna är så annorlunda mot nu, och språket är så mycket vackrare. Böcker skrivs verkligen inte som förr. MEN! Det tar onekligen längre tid att läsa en bok på lite äldre engelska. Det är ofta många ord som man inte förstår, och man orkar ju oftast inte heller sitta och slå upp ordens betydelse. Det kan vara skönt att läsa på svenska. Man får ett lite bättre flyt.
Jag blir nästan sugen på att läsa boken både på svenska och engelska. Eller, jag har ju ett helt liv på mig att göra det så någon gång gör jag det säkert. Men mycket för att få se typ. Hur mycket som försvinner i översättningen. Hur mycket av den ursprungliga känslan. När jag läser en gammal bok på engelska, så kan jag inte låta bli att tänka på att det jag läser just nu, exakt det har författaren suttit och skrivit.
Jag tror jag lämnar den diskussionen nu.

Vad det gäller de två andra böckerna som jag fick. Niceville har jag inte ens hört talas om, det blir intressant o se om den är något att ha. Emma läste jag i början av gymnasiet, och tyckte mycket om den. För de som också är förtjust i Jane Austen så kan jag ju tipsa om att de visar Emma som miniserie på tvåan nu. Avsnitten går på onsdagar, inte säker på tid. Första avsnittet sändes förra veckan, så för de som missat det så går det att se på SVTplay.

Harry Potter och Dödsrelikerna (2007)

Efter att första delen av ovannämnda bok visats på bio, så blev jag fruktansvärt sugen att läsa om boken. Sagt och gjort, efter att ha plöjt igenom Jane Eyre så tog jag tag i Harry Potter och Dödsrelikerna. Och fan, vad bra det är. Jag hade glömt bort hur jäkla fast man blir när man läser Harry Potter.
Nåt som jag tänkte på var att boken är ca 780 sidor, och den första filmdelen består utav 518 sidor. De lämnar alltså en hel film till de sista 250 sidorna. Det är nog ganska bra. Det händer mycket grejer i slutet, och förhoppningsvis så kommer de att få med det mesta. Det ska bli spännande att se hur de filmatiserar slutstriden. Jag kan knappt bärga mig!
Ehm. Summan av kardemumman: Harry Potter är bäst. Om ni inte läst något, så läs!

Betyg: 5

Charlotte Brontë - Jane Eyre

Gud vad seg jag är. Det är över två veckor sen jag läste ut Jane Eyre, men har inte orkat ta mig tiden att blogga om den. Skämmes.

Det tog lite längre tid än vanligt för mig att läsa Jane Eyre. 1800-tals engelska har en tendens att påverka mig så. Men boken var verkligen verkligen bra.
Jane Eyre handlar om.....Jane Eyre. Det är svårt att förklara vad boken handlar om utan att spoila den helt. Jane Eyre växer upp hos en släkting och hennes barn, som avskyr henne. Vid typ 10 års ålder tror jag det var blir hon skickad till en internatskola där hon utbildar och undervisar i sisådär 8 år. Efter det blir hon guvernant i ett hyffsat rikt hushåll åt en liten flicka. Nu tror jag inte att jag ska skriva mer om handlingen, då blir det inge spännande.
Jag älskar lite äldre engelska. De har sånt vackert språk. Inga moderna böcker skrivs såhär fint. Jag kanske inte förstod alla ord, men sånt gör inte så mycket. Så länge man förstår sammanhanget är det ju okej.
Nä jag vet inte vad jag ska säga. Boken var fruktansvärt bra. Jag förstår varför den ses som en klassiker. Alla borde läsa den!
Nu håller jag på o läser om Harry Potter och Dödsrelikerna. Läste den på engelska förra gången, så nu kör jag den på svenska. :)

Betyg: 5/5

Marian Keyes - En förtjusande man (2008)

Jag har läst mycket Marian Keyes under mina tonår, men när jag nu satte tänderna i En förtjusande man så insåg jag hur sjukt länge sen det var jag läste en bok av henne sist. Senast så tror jag att jag läste Är det någon där? när den släpptes på svenska.
En förtjusande man handlar om fyra kvinnor; stylisten Lola, journalisten Grace, Graces syster Marnie och den blivande politikerhustrun Alicia. Alla har någon slags relation till den charmerande politiker Paddy de Courcy, och blir alla chockade när beskedet kommer att han ska gifta sig. Lola var Paddys flickvän, och när hon får veta nyheten så flyr hon till en väns stuga på den irländska västkusten. Grace är journalist och bestämmer sig för att gräva fram historien om Paddys förlovning, och hon kände Paddy under sina tonår. Marnie lever ett perfekt liv, men har...en del problem. Och även hon kände Paddy som tonåring. Och så Alicia, som ska gifta sig med Paddy. Allt eftersom historien fortlöper så får man veta att Paddy inte är så snäll och trevlig som han verkar.

Boken är typisk chick lit, men jag tycker att Keyes lyckats ganska bra med att inte vara alltför insnöad i genren. Det handlar inte bara om de typiska ämnena som kläder, sex, hitta någon att gifta sig med etc. Boken är lättläst, men ganska lång så det tog mig ett tag att plöja igenom de 730 sidorna i den storpocketen som jag har. Gillar man chick lit så finner man nog nöje i denna bok!

Härnäst tänkte jag äntligen ta mig an Jane Eyre, på engelska dessutom. Ska bli spännande!

Betyg: 4

Leonie Swann - Glennkill (2005)

En vän på skolan prackade på mig den här boken efter att jag sagt att jag gillar att läsa. Jag vägrar i vanliga fall att läsa deckare, men en fårdeckare lät ju minst sagt...ja jag vet inte, i alla fall annorlunda. Så jag gav den en chans.
Glennkill handlar om en fårhjord i Irland, vars herde hittas död i deras hage. Och inte bara död, utan spetsad av en spade! Fåren sammanträder och diskuterar, vem har dödat deras herde? Och varför? Tillsammans så bestämmer de sig för att ta reda på sanningen om vem som mördat deras herde. Detta låtar ju minst sagt urgulligt. Får! Som ska lösa mysterier! Det är en rolig idé, som skulle kunnat blivit bra. Fast det blev tråkigt.
Aftonbladet och Skånska dagbladet har gett den bra kritik, och den ska vara "rolig". Vilket den kanske är, men jag ser det inte riktigt. Tanken på får som löser mysterier är kanske lite rolig. Men i övrigt så, njä. Den var väl okej, men inte mer. Jag skulle inte läsa om den.

Betyg: 3

Erlend Loe - Blåst (1993)

Skolan har börjat, vilket har lämnat mig mindre tid (än jag trott) till att läsa. Jag har fått ge upp och tvingat min mor att gå till biblioteket och lämna tillbaka böcker som jag inte hunnit läsa, och här i Avesta är jag fast med en bok som jag inte kommer hinna lämna tillbaka innan det är försent. Jag har dessutom glömt min pin-kod till mitt bibliotekskort så jag kan inte låna om boken på nätet, för man använder ALDRIG någonsin pin-koden till sitt bibliotekskort när man lånar böcker i Lindsberg. Skitliv, kan man tänka. Men! Detta, att inte hinna läsa böcker innan tiden är slut, tvingar mig till att läsa böcker som jag har hemma och som jag inte tagit mig tid att läsa. Så nu har jag påbörjat med den lilla högen, och först ut blev Blåst av Erlend Loe (mest för att den är ganska kort).

Blåst är Loes debutroman. Den handlar om en ung man som börjar få sena besök utav en kvinna som heter Marianne, och innan han riktigt förstår vad som hänt så har hon flyttat in hos honom. De blir tillsammans och man får följa deras relation, med upp och nedgångar. Mannen accepterar att kvinnan allt mer tar över hans liv, och intalar sig själv att han är nog förälskad i henne, tills han faktiskt blir kär i henne. Men närheten är jobbig och han börjar spendera kvällarna i en simhall.

Det är sådär lite halvmärklig handling, som det alltid är i Loes böcker. Den är inte riktigt skriven som Loes andra böcker, och jag tror att man skulle kalla det för prosa. Det är underhållande, naivt och gulligt, och väldigt bra. Jag kan inte säga så mycket mer om den här boken än så. Kort och gott!

Betyg: 4,5

Doris Lessing - Martha Quest (1952)

Jag fortsätter att beta av nobelpristagare, och den här gången blev det Doris Lessing. Jag valde att läsa Martha Quest, mest för att det var den enda jag hittade på biblioteket hehe. Martha Quest är den första boken i "The children of violence" serien.
Jag gillar att läsa böcker på deras originalspråk, även fast det tar lite längre tid för mig att läsa på engelska än på svenska. I och med att boken är skriven på 50-talet så är det också lite annorlunda språk, vilket gjorde att jag inte riktigt förstod allt. Men men!

Martha Quest handlar om den engelska flickan Martha som bor i en brittisk koloni i Afrika. Hon är en intelligent flicka som läser mycket, och drömmer om ett annat liv i England eller någon annanstans i Europa. Hon bor med sina föräldrar (som hon avskyr) på en farm och hon är precis sådär missnöjd med sitt liv som tonåringar alltid är. Hon kämpar med de vanliga tonårsproblemen som identitetskriser och föraktet för sin egna kropp, men också med fördomar och anti-semitism. Till sist får hon nog och tar ett jobb som sekreterare på en advokatbyrå inne i stan, där hon börjar leva ett liv bestående av dans, alkohol och för lite sömn. Hon stiftar lite underliga bekantskaper, och de flesta av hennes relationer verkar präglas av att hon i ena stunden avskyr personen, och i andra stunden tycker om dem.

Jag tyckte om den här boken. Det är det första jag läser av Doris Lessing, och hon är verkligen duktig på att måla upp miljöer, och karaktärer.

Betyg: 4 - 4,5

Bokfynd

Jag är i Göteborg en vecka för att gå på Way out west, och idag så gick jag och en vän på en liten shoppingrunda. Tanken var att försöka hitta lite schyssta secondhand kläder, men fick rätt snart inse att det inte riktigt är min grej hehe. Däremot så hittade jag Väldigt mycket schyssta böcker på Myrorna! Så det är verkligen ett hett tips att handla böcker på Myrorna. Inbundna böcker kostar ca 30 kr, medan pocketböckerna kostar 15 kr. Jag fick behärska mig för att inte plocka på mig allt för många, men gick därifrån med 5 nya böcker:

• Marian Keyes - En förtjusande man
• Erlend Loe - Blåst
• Jane Austen - Övertalning
• Doris Lessing - The sweetest dream
• Kazuo Ishiguro - Never let me go

Jag var i den stora butiken som ligger vid Järntorget, så om ni är i Göteborg bör ni definitivt dra dit o kika. Om man inte är superkräsen med att böckerna är i nyskick så är det perfekt.

Yasunari Kawabata - Snöns rike (1957)

Denna sommar har jag varit lite besatt utav Japan. Jag har längtansfullt kollat flygresor, sevärdheter och gjort en fin lite reseplanering. Drömt om att vara där i sådär 3 veckor, gå på Ghibli museet, bo i ett capsule hotel, kanske åka förbi Hiroshima. Tagit reda på att grönsaker är dyrt i Japan, och det är inte så himla lätt o vara vegan där som jag kanske hade trott. Allt överhuvudtaget är rätt dyrt i Japan. Men det skiter jag i. Jag ska spara pengar och åka dit när körsbärsträden blommar.
Som sagt. Japan. Jag håller också på och försöker plöja mig igenom lite nobelpristagare. Så vad passar då bättre än den förste japanske nobelpristagaren i litteratur?
Jag gick omkring och kollade i hyllorna efter den här Kawabata, utan någon tur. Till sist fick jag ge upp och fråga i receptionen. Visade sig att boken fanns nere i magasinet. Jaha? Dåligt. Bara för att det inte är en så känd bok borde den inte förpassas till ett magasin, hur ska folk då kunna hitta den? Jaja. Till boken.

Boken handlar om Shimamura, och hans tre besök till snöns rike, ett bergigt landskap i vilket jag antar är norra Japan. Vid hans första besök där träffar han Komako, en ung kvinna som är påväg att bli geisha. De andra två gångerna åker han tillbaka för att träffa henne igen, och då har Komako blivit en riktig geisha. Shimamura är en man som ärvt en stor mängd pengar, han är gift och har barn. Han har dock en väldigt kall relation till sin familj och verkar inte bry sig om dem nämnvärt.
Det är ganska svårt att veta vad Shimamura och Komako egentligen har för slags relation; Komako verkar ha starkare känslor för Shimamura än vad han har för henne, även fast det på något plan är ömsesidigt. Man skulle väl kunna säga att de har nåt slags kärleksförhållande. De beter sig ganska märkligt gentemot varandra, och jag vet inte om det är/var vanligt att bete sig så i Japan under tiden som den skrevs eller om de bara är lite konstiga. Det är ganska mycket som lämnas osagt, och jag börjar nästan misstänka att detta är något slags krav för att man ska kunna få nobelpriset. Hrghhm.

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte om boken. Språket är ganska fint och ger målande beskrivningar utav landskapet och händelser. Man får en liten inblick i hur en geisha har det och sådär. Eftersom jag gillar Japan och dess kultur så måste jag nog säga att boken var intressant och ganska läsvärd.

Betyg: 3,5 - 4

Ambrose Bierce - Hundolja och andra berättelser om det sällsamma och makabra (1993)

Jag läste i en blogg om den här boken, och när jag såg att den fanns inne på biblioteket så bestämde jag mig för att låna den.
Hundolja är en kort samling noveller av Ambrose Bierce(1842 - 1914?), även känd som "bittre Bierce". Novellerna är skrivna i slutet av 1800-talet, men publicerades i den här samlingen 1993.
Större delen av förordet till boken förklarar hur bitter och cynisk Bierce var. Hur elak han kunde vara i sina satirer, hur rolig han var etc. Så jag hade hyffsat höga förväntningar när förordet äntligen tog slut och jag skulle få sätta igång med själva novellerna. Och jag måste säga att jag blev lite besviken. Jag har väl aldrig varit så förtjust i noveller, någonsin. Jag föredrar längre historier, för jag känner sällan att man hinner komma in i historien om den bara är några få sidor. Vilket var ungefär det jag kände nu också. Jag såg inte mycket utav all den bitterhet jag hade förväntat mig heller. Blev inte så förtjust i någon av de 5 novellerna, förutom den sista, Den fördömda varelsen, som påminde mig lite om H.P Lovecraft. Bierce har även skrivit böcker, så jag antar att jag borde försöka mig på nån av hans längre verk innan jag dömer ut honom helt. Han hade ett trevligt språk, och var duktig på att beskriva karaktärer, händelser etc.

Det känns som att jag blivit väldigt kräsen på sistone. Inget verkar falla mig i smaken. Eller så har jag bara för höga förväntningar på allting som jag börjar läsa. Borde undvika böcker som folk hypat.

Betyg: 3,5

Paul Auster - Leviatan (1992)

Efter att ha läst Mr Vertigo tidigare under sommaren så bestämde jag mig för att fortsätta förkovra mig i Paul Austers verk. Biblioteket som jag hänger i nuförtin är som sagt inte det största, så i brist på andra böcker fick det bli Leviatan.

Peter Aaron är författare. En morgon läser han i tidningen om att en oidentifierad man hittats sprängd till döds på en skogsväg. Peter förstår genast att det är hans bäste vän Benjamin Sachs, även han författare och försvunnen sedan en tid tillbaka. Han bestämmer sig för att berätta Sachs historia innan FBI-agenterna som utreder fallet hittar på en egen version, och Leviatan är alltså historian som Peter berättar. Man får veta hur Aaron och Sachs för första gången träffas på en bar i en snöstorm, om deras vänskap, personerna de träffar som förändrar deras liv, kvinnorna som de båda har förhållanden med. Boken är fylld av långa och utförliga beskrivningar av karaktärerna, och historier som Aaron samlat ihop för att ta reda på vad som egentligen hände med Sachs.

Det är en relativt långsam bok, men jag tyckte att den kändes skön att läsa. Jag kan inte riktigt avgöra om jag gillade den mer än Mr Vertigo. Leviatan var inte underhållande på samma vis som Mr Vertigo. Jag vet inte, jag känner mig lite kluven. Jag tror jag får ge mig med att de var lika bra, fast på olika sätt (vilket inte är så konstigt eftersom det är helt olika böcker). Jag nämnde det om Mr Vertigo och samma sak gäller för Leviatan. Det är ett flow i språket som gör att det känns lätt, och går fort, att läsa. Men jag blir inte berörd. Jag känner mig ganska hård när jag säger att jag inte blir berörd, en man har ju blivit fucking sprängd till döds. Men det jag läst hittills av Auster har varit så...objektivt skrivet. Det är lite samma sak med Murakamis skrivstil. Om en person är ledsen så skriver de att personen var ledsen, men man får aldrig riktigt någon känsla för hur personen egentligen kände sig. Man kan inte känna personens smärta. Det skapar inget medlidande. Nu ska jag sluta, jag får boken att låta jättetrist även fast den egentligen inte är det. Men jag tror att jag ska vänta ett tag innan jag läser nåt mer av Paul Auster.
Imorgon ska jag till biblioteket och låna nya böcker.

Betyg: Svag 4

Lästips

Är la inte så många som läser den här bloggen ännu, men ni som råkar kika in får jättegärna skriva lite tips på böcker jag skulle kunna läsa! Ogillar deckare, annars är jag öppen för förslag. Ganska sugen på att läsa nån bra biografi, om nån sitter o trycker på ett bra förslag. Tips på bra sci-fi och fantasy är också väldigt välkommet, det är inget som jag direkt fördjupat mig i känner jag.
Shoot!

Stockholms stadsbibliotek

Tog en tur till stadsbiblioteket när jag var i Stockholm. Älskar detta bibliotek.

Jens Bjørneboe - Förrän hanen gal (1952)

Det tog mig obefogat lång tid att läsa ut den här ganska så korta boken. Inte för att boken inte var bra, utan på grund utav min nyfunna kärlek för att lägga pussel. Läsandet fick helt enkelt vänta! Jag är inne på mitt tredje 1000-bitars pussel hehe. Åter till boken!
Förrän hanen gal är den norske författaren Jens Bjørneboes första roman. Första delen av boken handlar om en norsk journalist straxt efter andra världskriget. I en ruin i Tyskland möter han den 23-årige Max, en sjuk och tämligen obehaglig före detta SS-soldat. Genom Max får han möta den norske hjälparbetande Lyngby, och får nys om historien om vetenskapsmannen dr Reynhardt och SS-Officeren Heidebrand. I andra delen av boken får man följa Reynhardt och Heidebrands historia, och hur de under kriget gjorde brutala experiment på judar, polacker, zigenare.
När jag först började läsa boken så blev jag helt salig, efter bara några sidor kunde jag inte sluta tänka "fan vad bra det här är". Och första halvan av boken är jävligt bra! Bjørneboe lyckas verkligen gripa tag i en, och man fascineras och äcklas utav historien. Andra delen av boken känns lite svagare. Det är fortfarande intressant, men skrivandet känns lite rörigt. I vissa passager blev jag något förvirrad över vem som sa vad, då Bjørneboe använde olika typer av formuleringar för personerna (ex. doktorn, vetenskapsmannen, han, tysken, den ljushårige). Detta såklart för att inte behöva skriva samma ord allt för många gånger antar jag, men i ett konverserande sällskap om 5-6 personer så blir det lite rörigt.

I en engelska uppsats som jag skrev i våras om gott och ont i några olika litterära verk så skrev jag en del om att människan i grunden är en självisk varelse, som gör saker för att må bra. Våra handlingar präglas av vårat strävande efter att må bra. Och vissa mår bra utav att hjälpa andra. Även om en fin gest att hjälpa någon annan, så är det ju inget som man skulle gjort om det fick en att må dåligt. I den här boken så får man ta del utav Maxs filosofi, som i princip bygger på det här. Att man av en oemotståndlig kraft drives till att göra det man känner lust till. För vissa är det att hjälpa andra, och för vissa är det att slå ihjäl någon. Skillnaden är att de begåvade har lust för saker som i längden lönar sig och är fördelaktiga, medan de "dumma" har smak för sådan som bara ger glädje på kort sikt. Även om jag inte riiiktigt håller med hehe, så är det ganska roligt att något som jag skrivit i en uppsats nu 2010, också är något som en norsk författare skrivit om i början av 50-talet. Han var way ahead of me helt enkelt!
Kort sagt så är det här en väldigt bra bok (speciellt med tanke på att det är hans första roman), och jag ser fram emot att läsa fler böcker av Bjørneboe.

Betyg: Första halvan 4,5, andra halvan 4.

Herta Müller - Hjärtdjur (1994)

Herta Müller fick nobelpriset i litteratur förra året. Jag har gått och sneglat på hennes böcker i Pocketshop. Funderat. Ska jag? Jag gillar namnet på boken. Hjärtdjur. Påminner mig om mitt internet-nick, heartkid. Hjärtbarn. Fråga mig inte varför. Hittar boken på bibblan och lånar. Börjar läsa. Det går trögt. Förstår inte riktigt. Läser baksidan på boken igen, försöker koppla sammanhanget. Står att Herta Müller på sitt återhållsamma, poetiska språk berättar om en grupp unga studenter i Rumänien, i en tid då diktatorn och hans vakter var de enda som inte ville fly. Återhållsamt och poetiskt är det. Det är mycket som lämnas osagt, saker måste räknas ut på egen hand. Jag hänger inte riktigt med. Vet inte om det är liknelser eller metaforer. Blad? Borde läsas flera gånger, analyseras. Den är inte så lång. Vet inte om det är min huvudvärk som gör det, men boken är svår att komma in i. Jag fastnar inte, tankarna vandrar. Jag ser det inte framför mig, såsom jag borde. Det stör mig lite, för det här är en sån bok som jag skulle kunna gilla. Den är läsbar, men den får inte nobelpriset av mig.

Betyg: 3,5/5

Jane Austen - Kärlek och vänskap (2004)

Jag är ett stort fan av Jane Austen. Verkligen. Min engelskalärare suckar och skakar på huvudet och hävdar att Brontë-systrarna är bättre, och jag får väl erkänna att jag inte vågat mig på deras böcker än, men Austen. Hon kan. Hon hade koll. 1800-tals chic lit. Finns det en bättre kärlekshistoria än Stolthet och fördom? Tveksamt! Jag har läst boken, sett filmen, sett serien och till och med tagit mig igenom den plågsamt dåliga versionen med zombies. Jag har plöjt mig igenom tegelstenen Emma, och de flesta andra av hennes böcker också.

Kärlek och vänskap är en liten samling av Jane Austens oavslutade verk. Det är många korta stycken av påbörjade brevromaner och historier, mycket av det skrivet av Austen när hon var tonåring. Hon narrar bilden av dåtidens kvinna, som svimmar hejvilt så fort hon blir upprörd, vilket visar att Austen redan som tonåring hade ett öga för det komiska i dåtidens omgivning. Det är en ganska kort och lite småcharmig bok, men jag tycker att det finns mycket mer att hämta i Austens avslutade romaner. Det här är en bok som jag tror bara riktiga Austen-nördar har någon större glädje utav, och det är inte det första man ska ge sig på om man aldrig läst Austen förrut.


Betyg: 3,5/5

Erlend Loe - Volvo Lastvagnar (2006)

Norrmannen Erlend Loe har kommit att bli en av mina favoritförfattare. Han är rolig! Det är få författare som faktiskt skriver roligt.

Volvo Lastvagnar är ”uppföljaren” till Doppler. Doppler var det bästa jag läste av Loe och jag föll pladask, sjukt bra bok. Det är klart att det är svårt att skriva en uppföljare till en så bra bok, men jag tycker ändå att Volvo Lastvagnar är en värdig utmanare.
Norrmannen Doppler som i förra boken gav sig ut i skogen med sin son och blev vän med en älg, gav sig i slutet av den boken iväg mot Sverige. I Volvo Lastvagnar så har han tagit sin in nånstans i Värmlands skogar. Han stöter på en märklig äldre kvinna som röker brajj värre än Bob Marley, och hennes granne som är en gammal scout och fågelfanatiker, och som sover utomhus året om. Lite på den vägen är det. Det är en kort bok, så jag tänker inte skriva så mycket om själva handlingen med risk att avslöja för mycket. Men jag kan rekommendera den!


Kolla in annat som han skrivit; Doppler, Naiv. super, Gör vad du vill


Betyg: 4/5

Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen (2007)

Haruki Murakami är ännu en av mina favoritförfattare. Jag har läst det mesta som han skrivit också. Det finns något så…skönt. I hans stil. Han tar verkligen in en i böckerna, och han kan skriva om helt oviktiga saker som att hänga upp tvätt, och ändå få det att kännas intressant.

Fågeln som vrider upp världen är verkligen ingen nätt liten sak, som i min pocket är 740 sidor med väldigt liten text. Det är förmodligen den längsta bok jag läst, och den bok som det tagit mig längst tid att läsa ut (bortsett från Brott och straff som jag började med för över ett år sen och fortfarande inte avslutat hehe). Jag började med den nån gång i höstas tror jag, jag har för mig att jag fick den i födelsedagspresent i september. Sen dess har jag läst den lite sporadiskt. Ibland har jag läst mycket, ibland lite, och ofta så har jag läst ett antal böcker emellan de gånger som jag läst i den här. Boken är lång. Det går inte att komma ifrån. Och det är svårt att hålla kvar intresset. Den är bra, men det finns en del saker i historien som känns lite irrelevant för handlingen. Boken handlar om Toru Okada. Hans katt försvinner, och därefter försvinner hans fru. Han får anonyma sexsamtal, blir vän med en glad och underlig grannflicka, träffar två kvinnor uppkallade efter Kreta och Malta och får höra en gammal löjtnant från andra världskrigets historia. Han börjar spendera mycket tid i en torrlagd brunn och får ett stort märke i ansiktet. Det är många trådar, och jag är osäker på om han faktiskt lyckas knyta ihop alla i slutet. Boken är (som alla Murakamis böcker) otroligt välskriven och den är, som Sundsvalls tidning skriver: synnerligen mångskiktad.
Jag kan tänka mig att när man läser den här boken en andra gång så kommer alla bitar att falla på plats. Dessvärre är boken lite för lång för att jag ska känna någon sug att läsa om den. Om ni vill ha en underlig tegelsten, så go for it! Men jag misstänker att det här är en bok för de redan frälsta Murakami – fansen, inget för den som inte redan läst nåt av hans fascinerande böcker.
Värt att nämna att den här boken anses vara det bästa han skrivit.


Betyg: 3,5/5

John Ajvide Lindqvist – Människohamn (2008)

Det är sommar, och om det är något som svenskar älskar att göra på sommaren, så är det att läsa deckare. Ojojoj vilket deckarland Sverige är. Det är nästan så man skäms. Jag vet inte om det var den här sanslösa värmen, eller bristen på socialt umgänge här ute i skogen, men en dag fick jag bara ett sånt sug efter att läsa en dålig, svensk deckare. Självklart så skulle jag aldrig tvinga mig själv att läsa en dålig, svensk deckare. Jag hatar deckare. Men jag tänkte att jag åtminstone skulle ge mig på nåt som skulle kunna vara bra. Ajvide Lindqvist. Jag kommer inte ihåg om det var 2 eller 3 år sen som jag under sommaren läste Låt den rätte komma in. Jag gillade den. Som fan. Men jag har sedan dess inte orkat läsa något mer av honom. Jag köpte Pappersväggar på en bokrea, jag påbörjade den men efter halva gav jag upp. Jag tyckte den var sjukt dålig. Skräp, rent ut sagt. Så även fast Hanteringen av odöda och Människohamn fått bra kritik, så har de fått vänta. Tills nu.

Människohamn handlar om Anders, hans fru och deras dotter Maja. Det är vinter i Stockholms skärgård, och familjen beger sig ut på en utflykt på isen. Plötsligt är Maja borta. Försvunnen. Det letas men inget spår av henne går att finna. Till och med fotspåren är borta. Det går utför med Anders äktenskap, han blir av med jobbet och det finns ingen ände till hans supande. Till sist når han botten, och åker ut till skärgården igen. Men det är mystiska grejer som börjar hända där. Det är något med havet. Människor börjar bete sig underligt, folk som borde vara kvar försvinner, och folk som inte borde finnas kvar dyker upp. En svart larv i en liten ask. Anders får tecken på att Maja fortfarande finns, någonstans, utom räckhåll. Och han måste hitta henne.
Handlingen låter ju som upplagd för lite spänning, men det här var en förvånansvärt långsam bok. Mycket utav boken går åt till att berätta de olika karaktärernas historier, hur de träffades, vad som hände, myter kring havet och deras ö. Det var inte riktigt det jag var ute efter när jag suktade efter en spännande deckare. Ajvide Lindqvist skriver bra, hans språk är lätt att följa och man kan riktigt se framför sig det han beskriver. Det finns fortfarande vissa saker man inte förstår, men jag tycker ändå att han lyckas rätt bra med att knyta ihop alla lösa trådar i slutet. Det är en bra bok, men inte det jag var ute efter. Jag antar att jag får försöka med Hanteringen av odöda istället.


Betyg: 3,5/5

Sophie Kinsella - En shopaholics bekännelser (2000)

Jag brukar inte se mig själv som en så tjejig tjej. Jag vet egentligen inte riktigt varför, jag växte ju upp med Barbiedockor, My little pony, Belville lego och hästar hästar hästar. Men jag har också växt upp med en storebror, som väldigt ofta var snäll nog att låta mig vara med och leka med han och hans kompisar. Jag har haft perioder då jag spelat Delta force, CS och Starcraft, fördrivit tiden med vårt gamla Nintendo 64, eller spelat Pokémon på Gameboy Color. Sen slutet av högstadiet har en allt större del av min garderob bestått utav bandtröjor i killstorlekar. Inte särskilt smickrande för den kvinnliga figuren. Jag brukar skämtsamt säga att det tjejigaste med mig är att jag älskar Grey’s Anatomy. Och Top model…och kanske också So you think you can dance… Men något som lätt glöms, är att jag är ganska förtjust i chick lit. Jag måste erkänna att jag läst nästan alla Marian Keyes böcker, men sen är det också nästan den enda chick lit’en jag läst. Jag vet att jag läst Getting rid of Matthew av Jane Fallon och Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice, men inte så många fler än så.
Sophie Kinsellas böcker har blivit lovordade av många, och En shopaholics bekännelser har till och med filmatiserats. Jag har inte sett filmen, och vet inte riktigt om jag har lust att göra det heller(5.6 på imdb hehe).
En shopaholics bekännelser handlar om Rebecca Bloomwood, en reporter på en urtråkig finanstidning. Hon är en sucker för mode och flippar ur om hon ser något snyggt plagg. Dessvärre så ger inte reporterjobbet tillräckligt bra betalt för Rebeccas dyra vanor, och hon samlar på sig mer och mer skulder. Och när paniken över skulderna hägrar, vad är då inte bättre än att fortsätta tröstshoppa och skaffa sig ännu mer skulder?
Jag förstår inte riktigt hypen kring den här boken. Den var väl okej men, inte så mycket mer. Jag är inte särskilt intresserad av mode så för mig är det svårt att förstå hur någon kan vara beroende av att shoppa, och hur man inte kan inse att man faktiskt måste…låta bli. Jag tycker inte direkt synd om Rebecca, utan snarare att det är rätt åt henne. Hehe.
Jag läste ut den här boken på en dag. Inte för att den var så bra så att jag inte kunde sluta läsa, utan för att den är så pass…lättsmält. Hjärndött läsande. Den är inte så jättelång heller. Slutet känns väldigt hafsigt skriven. Visst ska en chick lit bok ha ett lyckligt slut, men det känns inte trovärdigt när det löser sig för karaktären bara pang bom. Boken kunde ha gjorts längre, utvecklat allting mer, och blivit bättre. Vissa grejer i boken kunde ha fått tagit mer plats än andra. Som slutbetyg får jag väl säga att den är helt okej, men det finns bättre i genren.

Betyg: 3/5

Rachel Cohn & David Levithan – Nick & Norahs oändliga spellista (2003)

Jag gick omkring på biblioteket och letade efter en bok, jag kan inte minnas vilken. Jag närmade mig änden utav bokhyllorna, där ”vuxenböckerna” möter ”tonårsböckerna”, och jag ser den här boken. Nick & Norah. Jag har sett filmen, med Michael Cera och vackra Kat Dennings. Jag gillade filmen. Såklart jag ska läsa boken. Man hör alltid att böckerna är bättre än filmerna.



Ibland så stämmer det inte.
De som sett filmen vet att Nick & Norahs oändliga spellista handlar om
Nick, som nyligen blivit dumpad av sig tjej Tris och fortfarande är förstörd över det. Han spelar bas i ett queercoreband (men han är självklart straight), är straight edge och är lite sådär allmänt indie-cool.
Norah, är en smart judisk brud som även hon är straight edge, dotter till en skivbolagsjätte och hon försöker gå vidare från ett misslyckat förhållande med killen Tal.
De träffas av en slump på Nicks bands spelning, då Nick ber Norah att låtsas vara hans flickvän under 5 minuter då han råkar stöta på Tris. Man får sedan följa dem under resten av kvällen, båda är emotionellt dysfunktionella men blir såklart kära i varandra blablabla. Det är en ganska gullig story, men stilen den är skriven i funkar inte alls. Man känner ingen sympati alls för karaktärerna, jag blir mest irriterad på dem. Norah är dryg. Jag skiter i om hon har trust-issues, hon är dryg. Och när författarna gång på gång nämner att karaktärerna är straight edge, vilket jag visserligen tycker är rätt fett, låter det mer som att de gör det för att vara coola och hippa, än för att de faktiskt tycker att det är en bra grej. Det namedroppas band och låttexter hejtvilt, och jag blir osäker på vad författarna vill bevisa. Det känns som ett löjligt försök att skriva en indie-bok, men det funkar inte för mig. Det kanske finns en anledning till att jag skippar tonårshyllorna när jag är på biblioteket. Jag kanske är för gammal för sånt här? Vem vet. Jag lämnar er med det här. Se filmen, skippa boken.


Betyg: 2/5

Paul Auster - Mr Vertigo (1994)

Jag vet inte riktigt om jag tänkt recensera böcker som jag läst från och med NU, eller bara random böcker som jag läst nån gång. Det blir ju svårt o recensera varje bok jag läst hehe. Så jag börjar med i alla fall böcker som jag läst nu under sommaren, så får vi se hur det blir sen!

Jag är 18 år, och jag har under mitt liv läst många böcker. Jag tycker att jag haft en relativt blandad kompott utav det jag läst. Visst, under de yngre åren så bestod böckerna till stor del utav hästböcker…men den tiden är förbi. Någon som jag däremot aldrig hade läst något av, det är Paul Auster. Jag har hört otroligt mycket om honom, av lärare, av andra boknördar som lovordat honom. Den tidiga modernisten, en av vår tids största författare etc etc. Men av någon anledning så har hans böcker aldrig riktigt tilltalat mig. Jag är inget stort fan av deckare och spänningsromaner. Det lockar mig inte överhuvudtaget. Men till slut så gav jag upp.
Efter att jag bestämt mig för att nu, nu ska jag läsa nåt av Paul Auster, så går jag till det lokala biblioteket. Det är en ganska ynklig skara böcker på detta bibliotek, inte mycket jämfört med Stockholm, men fördelen är att de flesta böcker som jag vill låna finns inne. Folk läser inte i den här skitstaden, så jag behöver aldrig vänta på en bok. Antingen så finns boken inne, eller så har biblioteket helt enkelt inte boken. Jag lyckas såklart inte hitta New york – trilogin som jag hade tänkt, men jag drar mig till minnes att en bokblogg jag följer rekommenderat Mr Vertigo och jag plockar snabbt boken ur hyllan.
Mr Vertigo handlar om pojken Walt i 20-30-talets Amerika. Han bor hos sin moster och morbror, som inte bryr sig ett piss om honom. Men en dag förändras allt. Han möter den mystiske Mäster Yehudi, som lovar rikedom och berömmelse, och förmågan att kunna flyga. Det låter ju rätt suspekt, men Walt känner att han inte har så mycket att förlora följer under viss tvekan med. Under bokens gång får vi följa Walt genom den plågsamma processen att lära sig att flyga, framgångar och misslyckanden, och vägen tillbaka dit han först började. Det här är ingen snyftare, boken berörde i alla fall inte mig nämnvärt. Men det är en välskriven och intressant bok, och definitivt bra underhållning. Bland de bättre böcker jag läst den här sommaren.

Betyg: 4/5

Hej!

Hej allihopa och välkomna till min bokblogg. Jag heter Malin och är en tjej på 18 år. Jag gillar att läsa. Mer behöver ni inte veta. Jag kommer helt enkelt att posta recensioner av böcker som jag läst. Har lite lösa planer på att läsa en bok av varenda nobelpristagare i litteratur, får se hur det blir med det. Jag hoppas ni ska gilla bloggen!