Jane Austen - Northanger Abbey (1818)

Jag har haft Northanger Abbey liggandes hemma i ungefär ett år, innan jag nu äntligen kom mig för med att läsa den! Jag minns att jag började läsa den på engelska i början av gymnasiet, men tyckte inte den var så rolig så jag släppte den. Men nu försökte jag igen och tog mig igenom den.

Northanger Abbey handlar om miss Catherine Morland, en glad och förnuftig ung flicka utan några särskilt märkvärdiga egenskaper. Hon är varken ful eller vacker, utan lite lagom söt, och hon är inte mer eller mindre begåvad än någon annan. Hon har haft en bra uppväxt i en stor familj, som inte är särskilt rik, men heller inte lusfattiga. Inget speciellt hade hänt i hennes liv, tills hennes familjs vänner paret Allen erbjuder henne att följa med till Bath ett par veckor. Som ni kan ana så är Bath the place to be, och Catherine tackar glatt ja.
I Bath träffar de mrs Allens gamla klasskamrat mrs Thorpe och hennes dotter och son, som Catherine snart blir vän med. Det visar sig också att sonen är en god vän till Catherines bror, vilket gör dem till en ännu mer glädjande vänskap. Snart träffar Catherine också en Mr Tilney, som hon genast fattar tycke för. Hon blir även god vän med hans syster, och blir bjuden att spendera några veckor hos dem i den gamla klosterbyggnaden Northanger Abbey.

Det förvånade mig lite egentligen att titeln på boken blev just Northanger Abbey, för det är en relativt kort del utav boken som faktiskt utspelar sig där. Jag hade gott och väl kommit över första halvan av boken innan Catherine blir bjuden dit, och betydligt större fokus läggs på tiden i Bath. Bara en tanke.
Boken i sig var mysig att läsa. Jag tyckte inte den var lika bra som de övriga Austen böcker som jag läst, men helt klart godkänd. Något som jag inte riktigt gillade var hur Austen svävade ut i reflekteringar kring andra saker, som egentligen inte hade särskilt mycket med själva boken att göra. Ex. om hur romanförfattare måste hålla ihop, hur en del såg föraktfullt på romaner på den tiden och dylikt. Jag hade gärna läst en bok med Austens tankar om enbart detta, men när jag sitter och läser en "vanlig" bok så... nja. Sen att hon gjorde sin "hjältinna" till en så alldaglig person, och också la så mycket vikt vid just hur vanlig hon är vid början, gjorde att det var precis så man såg henne. För mig så blev hon en snäll och naiv person bara. Jag fattade inte tycke för henne som för Lizzy, eller Emma, i andra Austen böcker.

Med allt det sagt så var det inte en dålig bok. Det finns bara andra böcker som jag gillar mer, hehe.

Betyg: En svag 4:a 

Elisabeth Gaskell - Hustrur och döttrar: en vardagsberättelse (1866)

Oj, det har tagit mig över en vecka att skriva om den här boken. Jag har blivit lat, minsann.

Hustrur och döttrar är en bok i samma anda som Jane Austens och systrarna Brontës böcker. Det var ingen nätt liten sak att bära med, med sina nästan 800 sidor. Tanken var att jag skulle hinna läsa ut den och förmodligen nån mer när jag var ute och reste, men resan förkortades, och den tid jag var ute och åkte så hade jag faktiskt inte så mycket tid att läsa som jag trott. Nåväl!
Hustrur och döttrar utspelar sig på 1820-talet och handlar om den unga flickan Molly, som bor tillsammans med sin far läkaren Mr Gibson. Modern dog när Molly var ung. De är inte jätterika, men de klarar sig ganska bra med det de har, och lever ett lugnt och fridsamt liv i den lilla staden Hollingford. Men så en dag bestämmer sig Mr Gibson för att Molly behöver en mor, och gifter sig med den vackra lärarinnan/f.d. guvernanten Hyacinth. Detta vänder upp och ned på Mollys värld, och hon tar det inte allt för bra. Något som däremot glädjer Molly, är att den nya Mrs Gibson har en dotter i Mollys ålder sen ett tidigare äktenskap, den vackra och livliga Cynthia.
Boken kretsar även kring de människor som bor i staden, och kring de olika relationerna i boken.

På framsidan står det lite under titeln "en vardagsberättelse", vilket det verkligen är. Man får följa Molly genom hennes sorger och glädjeämnen. Stundvis så tyckte jag att boken var lite seg. Det kändes som att hon kunde ha kortat av och tagit bort en del händelser, för att inte läsaren skulle förlora intresset. Men i slutändan så blev ändå händelserna relevanta för de händelser som kom efteråt. Det var verkligen ingenting som lämnades till slumpen.
Allt som allt så tyckte jag väl att det var en okej bok, om man gillar den här typen utav böcker så är den mysig att läsa. Austen och Brontë är bättre dock!

Betyg: 3,5 eller kanske 4. Inte säker.

Jane Austen - Övertalning (1818)

Jag kan inte hjälpa det. Jag är en sucker för Jane Austen. Och dylik litteratur. Jag köpte Övertalning i somras på en secondhand affär i Göteborg, men det är inte förns nu som jag tagit mig i kragen och läst den. Jag minns att jag under gymnasiet började läsa den på engelska, men tyckte att den var lite seg så gav rätt snart upp. När jag läste den nu på svenska så fann jag den inte alls seg, av någon anledning. Den är kanske lite svår att komma in i eller nåt, men jag gillade den.
Som alla Austens romaner så är det en kvinnlig huvudperson, inget som jag tänkt så mycket över förns just precis nu i skrivande stund.
Boken handlar om Anne Elliot. Som ung var hon mycket förälskad i en man, men var tvungen att bryta upp med honom. Hon har inte lyckats komma över sina känslor, så när deras vägar sedan korsas 8 år senare så blir Anne ett virrvarr av motstridiga känslor.
Jag tänkte skriva mer om handlingen, men märkte att det blev svårt utan att spoila hela boken. Det här är Jane Austens sista fullbordade roman och den utkomt postumt 1818 (Austen dog 1817).

Betyg: 4,5

Att läsa, eller att inte läsa på engelska.

Jag har ett dilemma. För några veckor sedan så var jag i en secondhandbutik och letade julklappar. Såklart så drog jag till bokhyllorna, och bestämde mig för att utnyttja erbjudandet 3 böcker för 20 kr. Två av böckerna blev julklappar, och en tog jag till mig själv; Emily Brontë - Wuthering heights. Jag hade inte läst boken, men den är ju en klassiker så någon dag ska jag väl ta tag i den, tänkte jag.
Nu så har julafton varit, och som vanligt så önskar jag mig inte så mycket annat än filmer och böcker. I år fick jag dessvärre inte någon av böckerna jag önskat mig, men jag fick ändå böcker.
Jane Austen - Emma, Kathryn Stockett - Niceville och...Emily Brontë - Svindlande höjder. Jag har nu två exemplar av samma bok, en på originalspråket och så en översättning på svenska. Nu är ju då frågan, ska jag läsa den på svenska eller engelska?
Jag älskar engelska och brukar ofta försöka att läsa böcker på engelska, om de är skrivna på engelska. Under mitt sista gymnasieår så läste jag Engelska C, och fick läsa en del lite äldre litteratur, och det fick mig att börja älska det lite äldre, engelska språket. Formuleringarna är så annorlunda mot nu, och språket är så mycket vackrare. Böcker skrivs verkligen inte som förr. MEN! Det tar onekligen längre tid att läsa en bok på lite äldre engelska. Det är ofta många ord som man inte förstår, och man orkar ju oftast inte heller sitta och slå upp ordens betydelse. Det kan vara skönt att läsa på svenska. Man får ett lite bättre flyt.
Jag blir nästan sugen på att läsa boken både på svenska och engelska. Eller, jag har ju ett helt liv på mig att göra det så någon gång gör jag det säkert. Men mycket för att få se typ. Hur mycket som försvinner i översättningen. Hur mycket av den ursprungliga känslan. När jag läser en gammal bok på engelska, så kan jag inte låta bli att tänka på att det jag läser just nu, exakt det har författaren suttit och skrivit.
Jag tror jag lämnar den diskussionen nu.

Vad det gäller de två andra böckerna som jag fick. Niceville har jag inte ens hört talas om, det blir intressant o se om den är något att ha. Emma läste jag i början av gymnasiet, och tyckte mycket om den. För de som också är förtjust i Jane Austen så kan jag ju tipsa om att de visar Emma som miniserie på tvåan nu. Avsnitten går på onsdagar, inte säker på tid. Första avsnittet sändes förra veckan, så för de som missat det så går det att se på SVTplay.

Jane Austen - Kärlek och vänskap (2004)

Jag är ett stort fan av Jane Austen. Verkligen. Min engelskalärare suckar och skakar på huvudet och hävdar att Brontë-systrarna är bättre, och jag får väl erkänna att jag inte vågat mig på deras böcker än, men Austen. Hon kan. Hon hade koll. 1800-tals chic lit. Finns det en bättre kärlekshistoria än Stolthet och fördom? Tveksamt! Jag har läst boken, sett filmen, sett serien och till och med tagit mig igenom den plågsamt dåliga versionen med zombies. Jag har plöjt mig igenom tegelstenen Emma, och de flesta andra av hennes böcker också.

Kärlek och vänskap är en liten samling av Jane Austens oavslutade verk. Det är många korta stycken av påbörjade brevromaner och historier, mycket av det skrivet av Austen när hon var tonåring. Hon narrar bilden av dåtidens kvinna, som svimmar hejvilt så fort hon blir upprörd, vilket visar att Austen redan som tonåring hade ett öga för det komiska i dåtidens omgivning. Det är en ganska kort och lite småcharmig bok, men jag tycker att det finns mycket mer att hämta i Austens avslutade romaner. Det här är en bok som jag tror bara riktiga Austen-nördar har någon större glädje utav, och det är inte det första man ska ge sig på om man aldrig läst Austen förrut.


Betyg: 3,5/5