Rachel Cohn & David Levithan – Nick & Norahs oändliga spellista (2003)

Jag gick omkring på biblioteket och letade efter en bok, jag kan inte minnas vilken. Jag närmade mig änden utav bokhyllorna, där ”vuxenböckerna” möter ”tonårsböckerna”, och jag ser den här boken. Nick & Norah. Jag har sett filmen, med Michael Cera och vackra Kat Dennings. Jag gillade filmen. Såklart jag ska läsa boken. Man hör alltid att böckerna är bättre än filmerna.



Ibland så stämmer det inte.
De som sett filmen vet att Nick & Norahs oändliga spellista handlar om
Nick, som nyligen blivit dumpad av sig tjej Tris och fortfarande är förstörd över det. Han spelar bas i ett queercoreband (men han är självklart straight), är straight edge och är lite sådär allmänt indie-cool.
Norah, är en smart judisk brud som även hon är straight edge, dotter till en skivbolagsjätte och hon försöker gå vidare från ett misslyckat förhållande med killen Tal.
De träffas av en slump på Nicks bands spelning, då Nick ber Norah att låtsas vara hans flickvän under 5 minuter då han råkar stöta på Tris. Man får sedan följa dem under resten av kvällen, båda är emotionellt dysfunktionella men blir såklart kära i varandra blablabla. Det är en ganska gullig story, men stilen den är skriven i funkar inte alls. Man känner ingen sympati alls för karaktärerna, jag blir mest irriterad på dem. Norah är dryg. Jag skiter i om hon har trust-issues, hon är dryg. Och när författarna gång på gång nämner att karaktärerna är straight edge, vilket jag visserligen tycker är rätt fett, låter det mer som att de gör det för att vara coola och hippa, än för att de faktiskt tycker att det är en bra grej. Det namedroppas band och låttexter hejtvilt, och jag blir osäker på vad författarna vill bevisa. Det känns som ett löjligt försök att skriva en indie-bok, men det funkar inte för mig. Det kanske finns en anledning till att jag skippar tonårshyllorna när jag är på biblioteket. Jag kanske är för gammal för sånt här? Vem vet. Jag lämnar er med det här. Se filmen, skippa boken.


Betyg: 2/5