Det är sommar, och om det är något som svenskar älskar att göra på sommaren, så är det att läsa deckare. Ojojoj vilket deckarland Sverige är. Det är nästan så man skäms. Jag vet inte om det var den här sanslösa värmen, eller bristen på socialt umgänge här ute i skogen, men en dag fick jag bara ett sånt sug efter att läsa en dålig, svensk deckare. Självklart så skulle jag aldrig tvinga mig själv att läsa en dålig, svensk deckare. Jag hatar deckare. Men jag tänkte att jag åtminstone skulle ge mig på nåt som skulle kunna vara bra. Ajvide Lindqvist. Jag kommer inte ihåg om det var 2 eller 3 år sen som jag under sommaren läste Låt den rätte komma in. Jag gillade den. Som fan. Men jag har sedan dess inte orkat läsa något mer av honom. Jag köpte Pappersväggar på en bokrea, jag påbörjade den men efter halva gav jag upp. Jag tyckte den var sjukt dålig. Skräp, rent ut sagt. Så även fast Hanteringen av odöda och Människohamn fått bra kritik, så har de fått vänta. Tills nu.
Människohamn handlar om Anders, hans fru och deras dotter Maja. Det är vinter i Stockholms skärgård, och familjen beger sig ut på en utflykt på isen. Plötsligt är Maja borta. Försvunnen. Det letas men inget spår av henne går att finna. Till och med fotspåren är borta. Det går utför med Anders äktenskap, han blir av med jobbet och det finns ingen ände till hans supande. Till sist når han botten, och åker ut till skärgården igen. Men det är mystiska grejer som börjar hända där. Det är något med havet. Människor börjar bete sig underligt, folk som borde vara kvar försvinner, och folk som inte borde finnas kvar dyker upp. En svart larv i en liten ask. Anders får tecken på att Maja fortfarande finns, någonstans, utom räckhåll. Och han måste hitta henne.
Handlingen låter ju som upplagd för lite spänning, men det här var en förvånansvärt långsam bok. Mycket utav boken går åt till att berätta de olika karaktärernas historier, hur de träffades, vad som hände, myter kring havet och deras ö. Det var inte riktigt det jag var ute efter när jag suktade efter en spännande deckare. Ajvide Lindqvist skriver bra, hans språk är lätt att följa och man kan riktigt se framför sig det han beskriver. Det finns fortfarande vissa saker man inte förstår, men jag tycker ändå att han lyckas rätt bra med att knyta ihop alla lösa trådar i slutet. Det är en bra bok, men inte det jag var ute efter. Jag antar att jag får försöka med Hanteringen av odöda istället.
Betyg: 3,5/5
No comments:
Post a Comment