Mindy Kaling - Is everyone hanging out without me? (and other concerns) (2011)

För de som inte vet så är jag en tv-serienörd. Främst sitcoms. Och en av mina favoritserier är The Office. Så när fick veta att Mindy Kaling, som spelar Kelly i The Office, skulle släppa en bok så blev jag glad. Den boken måste man ju läsa! Mindy är ju inte bara skådespelare, utan har även varit med och skrivit och producerat amerikanska The Office.

Jag fick boken i födelsedagspresent av min mor, och i ren ensamhet och tristess så läste jag ut den 220 sidor långa boken i en sittning. Till en början var jag sådär... Nja. Jag läste Tina Feys bok Bossypants i höstas och älskade den, och här kändes det lite som att Mindy Kaling försökte göra samma sak. Hon påpekar till och med i början av sin bok att hon inte är Tina Fey och kan inte försöka vara det. Så jag känner mig lite orättvis som ens försöööker jämföra hennes bok med Tinas. Men det är svårt, eftersom båda deras böcker är upplagda på lite samma sätt, med anekdoter om sina uppväxter, deras jobb, deras kärlek till komedi. Trots att Kalings bok inte intresseade mig så mycket till en början, så växte den. Ju längre jag läste, desto mer lärde jag känna Mindy och desto mer gillade jag henne och boken. Det finns avsnitt i boken som jag gillar jättemycket, som ex. Best friend rights and responsibilities.
Jag hade en bild av Mindy, som Kelly i The Office. Jag har inte sett henne göra någon annan roll, så hon fastnar liksom lite där. Men när man läser boken så märker man att hon inte alls är som Kelly (vilket är tur för Kelly är lite halvhemsk person hehe).  Men ja.
Som med Tina Feys bok så har jag svårt att tro att den skulle intresserad några andra än de som faktiskt VET vem författaren är. Har man inte sett SNL, 30 Rock eller The Office, så kommer man nog inte känna sig lockad att läsa varken Bossypants, eller Is everyone hanging out without me. De är roliga att läsa, men jag vet inte om det är främst för att jag gillar tv-serierna. Vem vet.

Betyg: 4

Jane Austen - Northanger Abbey (1818)

Jag har haft Northanger Abbey liggandes hemma i ungefär ett år, innan jag nu äntligen kom mig för med att läsa den! Jag minns att jag började läsa den på engelska i början av gymnasiet, men tyckte inte den var så rolig så jag släppte den. Men nu försökte jag igen och tog mig igenom den.

Northanger Abbey handlar om miss Catherine Morland, en glad och förnuftig ung flicka utan några särskilt märkvärdiga egenskaper. Hon är varken ful eller vacker, utan lite lagom söt, och hon är inte mer eller mindre begåvad än någon annan. Hon har haft en bra uppväxt i en stor familj, som inte är särskilt rik, men heller inte lusfattiga. Inget speciellt hade hänt i hennes liv, tills hennes familjs vänner paret Allen erbjuder henne att följa med till Bath ett par veckor. Som ni kan ana så är Bath the place to be, och Catherine tackar glatt ja.
I Bath träffar de mrs Allens gamla klasskamrat mrs Thorpe och hennes dotter och son, som Catherine snart blir vän med. Det visar sig också att sonen är en god vän till Catherines bror, vilket gör dem till en ännu mer glädjande vänskap. Snart träffar Catherine också en Mr Tilney, som hon genast fattar tycke för. Hon blir även god vän med hans syster, och blir bjuden att spendera några veckor hos dem i den gamla klosterbyggnaden Northanger Abbey.

Det förvånade mig lite egentligen att titeln på boken blev just Northanger Abbey, för det är en relativt kort del utav boken som faktiskt utspelar sig där. Jag hade gott och väl kommit över första halvan av boken innan Catherine blir bjuden dit, och betydligt större fokus läggs på tiden i Bath. Bara en tanke.
Boken i sig var mysig att läsa. Jag tyckte inte den var lika bra som de övriga Austen böcker som jag läst, men helt klart godkänd. Något som jag inte riktigt gillade var hur Austen svävade ut i reflekteringar kring andra saker, som egentligen inte hade särskilt mycket med själva boken att göra. Ex. om hur romanförfattare måste hålla ihop, hur en del såg föraktfullt på romaner på den tiden och dylikt. Jag hade gärna läst en bok med Austens tankar om enbart detta, men när jag sitter och läser en "vanlig" bok så... nja. Sen att hon gjorde sin "hjältinna" till en så alldaglig person, och också la så mycket vikt vid just hur vanlig hon är vid början, gjorde att det var precis så man såg henne. För mig så blev hon en snäll och naiv person bara. Jag fattade inte tycke för henne som för Lizzy, eller Emma, i andra Austen böcker.

Med allt det sagt så var det inte en dålig bok. Det finns bara andra böcker som jag gillar mer, hehe.

Betyg: En svag 4:a 

Karin Boye - Kallocain (1940)

Kallocain är en ganska kort bok, och med det sagt så tog det mig förvånansvärt lång tid att läsa den. Inte för att den var dålig. Jag blev bara inte så motiverad att läsa av den.
Kallocain handlar om kemisten Leo Kall. Han lever i ett samhälle där allt är kontrollerat av Staten, och är vid första anblick en god medsoldat. Det är ett samhälle präglat av hjärntvätt och propaganda, där kärlek endast finns till för att odla fram nya soldater.
Leo Kall har uppfunnit ett serum, kallocain, som får folk att avslöja sina innersta tankar när det injiceras. Han hoppas att det ska börja användas på alla, för att man ska kunna fängsla eller döda hot mot staten. Men då han får höra sina försökspersoners tankar om Staten, och när han svartsjukt börjar misstänka sin fru Linda för otrohet med hans chef Edo Rissen, så börjar han själv tvivla på det samhälle som han lever i.

Boken förde, som ni kanske hör, tankarna till 1984. Inte helt långsökt. De är väldigt lika i porträtterandet av de samhällen som människorna lever i, med bevakning och allt sånt där. Jag vet inte om jag kan säga att den ena boken är bättre än den andra, för jag gillade egentligen inte 1984 så mycket. Jag tyckte den var tungläst. Det är väl inte den här på samma sätt, men jag fann som sagt ändå inte riktigt motivationen till att läsa den. Men den var bra skriven, och den ÄR bra. Den är väl bara inte riktigt min kopp te.

Betyg: 3,5