Karin Boye - Kallocain (1940)

Kallocain är en ganska kort bok, och med det sagt så tog det mig förvånansvärt lång tid att läsa den. Inte för att den var dålig. Jag blev bara inte så motiverad att läsa av den.
Kallocain handlar om kemisten Leo Kall. Han lever i ett samhälle där allt är kontrollerat av Staten, och är vid första anblick en god medsoldat. Det är ett samhälle präglat av hjärntvätt och propaganda, där kärlek endast finns till för att odla fram nya soldater.
Leo Kall har uppfunnit ett serum, kallocain, som får folk att avslöja sina innersta tankar när det injiceras. Han hoppas att det ska börja användas på alla, för att man ska kunna fängsla eller döda hot mot staten. Men då han får höra sina försökspersoners tankar om Staten, och när han svartsjukt börjar misstänka sin fru Linda för otrohet med hans chef Edo Rissen, så börjar han själv tvivla på det samhälle som han lever i.

Boken förde, som ni kanske hör, tankarna till 1984. Inte helt långsökt. De är väldigt lika i porträtterandet av de samhällen som människorna lever i, med bevakning och allt sånt där. Jag vet inte om jag kan säga att den ena boken är bättre än den andra, för jag gillade egentligen inte 1984 så mycket. Jag tyckte den var tungläst. Det är väl inte den här på samma sätt, men jag fann som sagt ändå inte riktigt motivationen till att läsa den. Men den var bra skriven, och den ÄR bra. Den är väl bara inte riktigt min kopp te.

Betyg: 3,5