Peter Pohl - Medan regnbågen bleknar (1989)

Som sagt. Jag läser om och läser om dessa böcker...
Den här boken skulle man kunna säga är bok nr 2 i Pohls regnbågssvit, om man ska se till huvudpersonens ålder och handlingen osv, fast den kom ju ett par år efter första, och Vi kallar honom Anna (som jag skulle vilja säga är den näst sista) hann komma föra. Lite så är det, men detta är bok nr 2.

Vet inte hur mycket jag ska skriva utan att spoila.
Henrik är 9 år och har hamnat på barnhem. Han hamnar hemma hos Gudrun och Kamrern, där han får namnet Mikael Stenberg. Han trivs inte allt för väl där, med Kamrern som tvingar honom att betala för sitt uppehälle "in natura", och han söker stöd hos sin vän Sanna.
Jag kan inte förklara mer utan att förstöra handlingen, så återigen så ger jag er ett citat.

"Han dog alltså inte. Såvida inte det att dagligen bli bortglömd, överkörd, skjuten, avliden, försvunnen och dödförklarad, är att dö. Om inte det att vara ormbett-i-hälen-knivhugg-i-ryggen-giftört-i-maten-hatad är att dö bit för bit. Jag vet inte. Han dog ju inte. Att vara den som hatar så, det är att dö bit för bit, det vet jag."

Betyg: 5

Peter Pohl - Berättelser från sommarhemmet (2010)

Som många av mina vänner vet så har Peter Pohl varit en av mina favoritförfattare sen jag gick i högstadiet, och hans böcker fortsätter att kännas relevanta för mig även som äldre. Han skriver så som jag önskar att jag kunde skriva, och jag tycker att han är en sjukt underskattad författare. Men sen är det ju så. Alla böcker kan inte falla alla i smaken, bara för att jag kan känna igen mig så behöver det inte betyda att andra gör det.
Med det sagt, så var det kul att få läsa nånting "nytt" från Pohl, och inte bara läsa om allt. Denna ganska korta bok innehåller material som han av diverse anledningar inte velat ha med i sina tidigare Regnbågsböcker, som utspelar sig på Södra Latins sommarhem, med Michael i huvudrollen. Historierna handlar om andra karaktärer, som må ha varit med på ett hörn i handlingen i tidigare böcker, men som helt enkelt inte fick plats att vara med mer. Det tog en liten stund för mig att hitta tillbaka till stämningen, men när den väl infann sig så satt jag där och mös. För folk som inte tidigare läst Pohl så är väl den här boken inte att rekommendera som den första, utan håll er till de böcker med en mer "fast" handling. Men för såna som mig, så var det här ett trevligt avbrott i alla omläsningar.

Betyg: 4/5

Peter Pohl - Alltid den där Anette! (1988)

Som sagt, Peter Pohl är en av mina litterära husgudar sen jag var ung och arg och olycklig. Det är jag väl visserligen fortfarande, det kanske är därför jag fortfarande tycker att hans böcker håller.
Alltid den där Anette! läste jag också för första gången när jag gick i högstadiet. Jag bestämde mig för nån vecka sen att läsa om det, för jag ville ha något lättläst som gick snabbt att läsa igenom. Det är egentligen en ungdomsbok, men jag tycket den höll bra nu när jag är äldre också.

Boken handlar om Anette. En flicka som alltid hamnar i bråk. Alltid får skulden, alltid ska förstöra. Hon går nu i femman, men såhär har det varit ända sen hon började skolan. Och nu har någon skrivit ett anonymt, elakt brev till Camilla, och såklart får Anette skulden.
I boken så hoppar handlingen smidigt mellan "nutid", med Anette i femte klass, och ifrån början, i första klass och upp mot femman. Man får helt enkelt följa Anette under hennes uppväxt fram till nutid, samtidigt som man får läsa om nutiden. Usch vad dåligt jag förklarar, men ni fattar nog.
Boken är välskriven, man blir engagerad, man blir arg för att lärarna uppenbart alltid missförstår. Orättvisor. Jag hade vaga minnen av allt det här när jag började läsa om boken, men jag hade glömt bort hur sorglig den faktiskt är på sina ställen. Speciellt delen i början av boken får mig att vilja gråta lite. Men som sagt. Detta är en ungdomsbok. Man kan självklart läsa den som äldre och uppskatta den, men i och med att den är riktad till lite yngre människor så är språket litelite simplare än vad de är i många andra av Pohls böcker, vilket drar ner betyget lite för min del.

Betyg: 4