Som sagt, Peter Pohl är en av mina litterära husgudar sen jag var ung och arg och olycklig. Det är jag väl visserligen fortfarande, det kanske är därför jag fortfarande tycker att hans böcker håller.
Alltid den där Anette! läste jag också för första gången när jag gick i högstadiet. Jag bestämde mig för nån vecka sen att läsa om det, för jag ville ha något lättläst som gick snabbt att läsa igenom. Det är egentligen en ungdomsbok, men jag tycket den höll bra nu när jag är äldre också.
Boken handlar om Anette. En flicka som alltid hamnar i bråk. Alltid får skulden, alltid ska förstöra. Hon går nu i femman, men såhär har det varit ända sen hon började skolan. Och nu har någon skrivit ett anonymt, elakt brev till Camilla, och såklart får Anette skulden.
I boken så hoppar handlingen smidigt mellan "nutid", med Anette i femte klass, och ifrån början, i första klass och upp mot femman. Man får helt enkelt följa Anette under hennes uppväxt fram till nutid, samtidigt som man får läsa om nutiden. Usch vad dåligt jag förklarar, men ni fattar nog.
Boken är välskriven, man blir engagerad, man blir arg för att lärarna uppenbart alltid missförstår. Orättvisor. Jag hade vaga minnen av allt det här när jag började läsa om boken, men jag hade glömt bort hur sorglig den faktiskt är på sina ställen. Speciellt delen i början av boken får mig att vilja gråta lite. Men som sagt. Detta är en ungdomsbok. Man kan självklart läsa den som äldre och uppskatta den, men i och med att den är riktad till lite yngre människor så är språket litelite simplare än vad de är i många andra av Pohls böcker, vilket drar ner betyget lite för min del.
Betyg: 4
No comments:
Post a Comment