Peter Pohl - Alltid den där Anette! (1988)

Som sagt, Peter Pohl är en av mina litterära husgudar sen jag var ung och arg och olycklig. Det är jag väl visserligen fortfarande, det kanske är därför jag fortfarande tycker att hans böcker håller.
Alltid den där Anette! läste jag också för första gången när jag gick i högstadiet. Jag bestämde mig för nån vecka sen att läsa om det, för jag ville ha något lättläst som gick snabbt att läsa igenom. Det är egentligen en ungdomsbok, men jag tycket den höll bra nu när jag är äldre också.

Boken handlar om Anette. En flicka som alltid hamnar i bråk. Alltid får skulden, alltid ska förstöra. Hon går nu i femman, men såhär har det varit ända sen hon började skolan. Och nu har någon skrivit ett anonymt, elakt brev till Camilla, och såklart får Anette skulden.
I boken så hoppar handlingen smidigt mellan "nutid", med Anette i femte klass, och ifrån början, i första klass och upp mot femman. Man får helt enkelt följa Anette under hennes uppväxt fram till nutid, samtidigt som man får läsa om nutiden. Usch vad dåligt jag förklarar, men ni fattar nog.
Boken är välskriven, man blir engagerad, man blir arg för att lärarna uppenbart alltid missförstår. Orättvisor. Jag hade vaga minnen av allt det här när jag började läsa om boken, men jag hade glömt bort hur sorglig den faktiskt är på sina ställen. Speciellt delen i början av boken får mig att vilja gråta lite. Men som sagt. Detta är en ungdomsbok. Man kan självklart läsa den som äldre och uppskatta den, men i och med att den är riktad till lite yngre människor så är språket litelite simplare än vad de är i många andra av Pohls böcker, vilket drar ner betyget lite för min del.

Betyg: 4

Peter Pohl - Regnbågen har bara åtta färger (1986)

Det finns mycket jag kan skriva om Peter Pohl. Jag minns att jag i åttan eller nian skrev ett väldigt ambitiöst författarporträtt av han till svenskan, och försökte förklara storheten i hans skrivande, att han gillar att skriva om ungdomar som har det svårt och att det är så lätt att känna igen sig i hans böcker osv. Hans böcker har hängt med mig under hela tonåren. Jag har läst det mesta han skrivit, en del böcker flera gånger. Och trots att hans böcker främst är skrivna för ungdomar, så tycker jag att de håller alldeles utmärkt även fast jag blivit äldre.
Ibland så får jag bara en sån där känsla. Att jag vill läsa något, som kan vara sådär smärtsamt fint. Jag har inte så mycket att vända mig till, vad det gäller litteratur som är så. Ett fåtal böcker. Och Peter Pohls regnbågs-böcker är sådana.

Regnbågen har bara åtta färger är den första boken i serien om "Micke", som delvis är baserade på Pohls egna uppväxt.
Heinrich kommer tillsammans med sin mor ifrån Kriget i Tyskland till Sverige under 40-talet. Han hamnar i Hammarby, ett barnrikt område i Stockholm. Men tyskar möter inte ett särskilt varmt välkomnande i Sverige, och för Heinrich visar det sig snart att Freden är nästan lika hemsk som Kriget. Heinrich blir till slut Henrik, och han får den hårda vägen lära sig att man ska inte hoppas, man ska inte ge efter för längtan, och man får absolut inte tycka om någon, för det får de Mörka Krafterna reda på och då kommer allting bli förstört. Det är en ganska sorglig och djupsinnig livssyn, hos en 7-årig pojke.
Men så möter han Ylva, och allting förändras.

Det är svårt för mig att förklara hur mycket jag tycker om den här boken, och de andra böckerna i serien.

"Ingen får veta något om Henriks sorger och längtningar. Men när jag dör ska tusen liter instängda tårar forsa från mina brustna ögon."

Betyg: 5