Det finns mycket jag kan skriva om Peter Pohl. Jag minns att jag i åttan eller nian skrev ett väldigt ambitiöst författarporträtt av han till svenskan, och försökte förklara storheten i hans skrivande, att han gillar att skriva om ungdomar som har det svårt och att det är så lätt att känna igen sig i hans böcker osv. Hans böcker har hängt med mig under hela tonåren. Jag har läst det mesta han skrivit, en del böcker flera gånger. Och trots att hans böcker främst är skrivna för ungdomar, så tycker jag att de håller alldeles utmärkt även fast jag blivit äldre.
Ibland så får jag bara en sån där känsla. Att jag vill läsa något, som kan vara sådär smärtsamt fint. Jag har inte så mycket att vända mig till, vad det gäller litteratur som är så. Ett fåtal böcker. Och Peter Pohls regnbågs-böcker är sådana.
Regnbågen har bara åtta färger är den första boken i serien om "Micke", som delvis är baserade på Pohls egna uppväxt.
Heinrich kommer tillsammans med sin mor ifrån Kriget i Tyskland till Sverige under 40-talet. Han hamnar i Hammarby, ett barnrikt område i Stockholm. Men tyskar möter inte ett särskilt varmt välkomnande i Sverige, och för Heinrich visar det sig snart att Freden är nästan lika hemsk som Kriget. Heinrich blir till slut Henrik, och han får den hårda vägen lära sig att man ska inte hoppas, man ska inte ge efter för längtan, och man får absolut inte tycka om någon, för det får de Mörka Krafterna reda på och då kommer allting bli förstört. Det är en ganska sorglig och djupsinnig livssyn, hos en 7-årig pojke.
Men så möter han Ylva, och allting förändras.
Det är svårt för mig att förklara hur mycket jag tycker om den här boken, och de andra böckerna i serien.
"Ingen får veta något om Henriks sorger och längtningar. Men när jag dör ska tusen liter instängda tårar forsa från mina brustna ögon."
Betyg: 5
